Hudacek en av de stora? Och om hat på arenorna.

Får avsluta året med en gnällig rapport!

Jag köpte GT idag av grannpojken. Jag brukar göra det på helgerna trots att jag nästan aldrig läser något i den. Idag tog jag mig dock tid och tittade i åtminstone sportdelen. Möttes av följande förstasida:

Jag har ingen som helst aning om hur bra Julius Hudacek är, men jag minns hur samma tidning för några månader sedan ifrågasatte om denna spelare var bra nog för Frölunda Indians. HUR KAN MAN JÄMFÖRA EN KILLE SOM GJORT NÅGRA BRA MÅNADER MED STORHETER SOM HENRIK LUNDQVIST, HÅKAN ALGOTSSON, GÖRAN HÖGOSTA OCH BENNY WESTBLOM? Det krävs mer än en halv säsong för en spelare jämföras med sådana spelare/människor. Eller?

——

I samma tidning läser jag sedan att Finlands junior Ville Pokka hatar Sverige. Sveriges Filip Sandberg påstås hata Finland. GT (Expressen) slår såklart på stort med rubriken JAG HATAR SVERIGE. Jag är säkert gammal, men hatar man Sverige (Finland) anser jag att man har problem. Jag hatar krig, fattigdom, svält, USAs vapenlagar, rasism, mobbing, Kanadas sätt att spela ishockey med mera, men hatar verkligen inte Kanada (eller dess spelare), AIK, Finland, Frölunda eller  Hartlepool United. Varför detta hat inom idrott? Under 90-talet och början på 2000-talet när jag följde Djurgården som mest var parollen “Vi hatar inte, vi älskar” aktiv under några år. Jag älskade det!

Jag är övertygad om att mycket av huliganismen och andra onödigheter kring idrotten beror på hatet kring sporten. Försök inte få mig att tro att det bara är en liten klick idioter på fotbollsmatcher. Från alla typer av samhällsmedborgare bubblar hatet, svordommar flödar, rasism är plötsligt ganska OK. Killar gör runkgester åt domare och mot spelare och fans i motståndarlaget. Ingen verkar bry sig, alla sitter tysta. Det är en liten klick idioter som bråkar, men den stora massan tänder dem. Ribban för vad som är OK på idrottsarenorna är alldeles för hög. Därför älskar jag Fredrik Brembergs senaste tweets.

Ska vi få bort alla problem på läktarna måste vi få bort alla Bosse Hanssons, Ulf Adelssons och “killar på läktaren över Fredrik Brembergs familj”. Vi måste få bort alla skrikande, skällande och hysteriska mammor och pappor vid ungdomsidrotten. Det är dessa människor som sätter standarden för vad som är OK på idrottsläktaren. Detta är inget Stockholmsproblem som “vem det nu var” påstod häromdagen. Tillsammans måste vi våga fråga dessa människor om de tycker att de är goda föredömmen för våra ungdomar. Spelare i svenska och finska juniorlandslag har en skyldighet att inte använda ordet hat i massmedia. Massmedia har en skyldighet att inte skrika ut ordet hat.

Rivaliteten mellan Sverige och Finland, Djurgården och AIK, Malmö och Helsingborg är stor och viktig. Men är verkligen rivalitet=hat? Inte för mig. Jag hatar inte Daniel Tjärnström, Mo Bangura eller Teemu Selänne. Jag kan skrika till på läktaren när jag anser att domaren gör något fel, men jag skulle aldrig skrika domarjävel. Jag får inte ett hysteriskt anfall när jag sitter med Djurgårsmunderingen på Avenyn före match och det går förbi ett gäng Gaisare. Jag dricker min öl, diskuterar den kommande matchen. Sjunger med i “Sjung för Djurgården” om jag sitter på abonnerad pub. Går på matchen . Stöttar och hejar Djurgården. Hatar inte.

Jag måste avsluta med att jag älskar att gå på fotboll i Sverige. Ett derby i Stockholm slår det mesta i upplevelseväg. Men det måste gå att kombinera ett vettigt språkbruk och beteende med en fantastisk inramning. Rivaliteten mellan klubbar är viktig för intresset och engagemanget, men det får inte övergå i hat. Hatande människor är inga fina människor.

Gott Nytt År!!!